Att vara aktivist och funkis

Att vara aktiv i organisationer som icke normfungerande är inte helt lätt. Jag skrev detta inlägg på Facebook efter att ha varit på en helgkonferens med organisationen jag är aktiv och förtroendevald i. Inlägget fick massor av positiv respons, både från andra i organisationen och från utomstående. Vissa hade liknande upplevelser, andra hade det inte men tackade för att jag delat med mig. En vän som är anställd på förbundet hörde av sig och har bett mig att skriva ner förslag på åtgärder som kan göra nästa evenemang mer NPF-tillgängligt. Jag har några idéer, men ni som läser bloggen får gärna dela med er i kommentarerna om ni har synpunkter!

Så, utan vidare åthävor följer inlägget här:

Facebook undrar vad jag gör just nu. Jo, just nu sitter jag i soffan, med katt i knät och kaffekopp i handen, och är trött och lite bitter. Jag är bitter över att inte orka lika mycket som mina vänner, och över att hela samhället förutsätter att jag ska fungera på ett annat sätt än jag gör.

I helgen var jag i Stockholm på konferens med mitt kära [föreningens namn]. På lördagen gick jag omkring i en dimma av trötthet (delvis självförvållad eftersom jag gått upp okristligt tidigt) och mot slutet av dagen började jag tappa förmågan att ta in vad folk sa till mig. Det blev omöjligt för mig att följa med mina kompisar ut på restaurang och istället gick jag till vandrarhemmet för att vila. Att jag hittade dit i det tillståndet berodde på ren viljestyrka och Google maps. Det var lättare för mig att gå dit längs kajerna än att ta tunnelbana eller båt även om det sistnämnda hade gått fortare.

På vandrarhemmet träffade jag på andra aktivister som gärna ville prata med mig. Jag hade ingen ork till artigt småprat men jag ville inte verka otrevlig. Där gick ännu lite till av mina sista energireserver.

Jag hamnade i ett 14-bäddarsrum med madrasser som var så tunna att plankorna kändes igenom. Det var sjukt lyhört, och även om alla som bodde i mitt rum var hänsynsfulla när de kom in hjälpte det inte när ett gäng ESC-firande engelsmän hade allsång precis utanför klockan två på natten.

Trots allt fick jag en del sömn och söndagen avlöpte någorlunda smidigt. Jag märkte att jag orkade sitta och lyssna på föreläsningar längre om jag satt på golvet längst bak i salen än om jag satt på stolarna med de andra, så jag gjorde det. Jag var lite orolig att det skulle ses som ofint, men ingen sa något eller tittade konstigt på mig vad jag kunde se.

Vägen från konferensen var mycket smidigare eftersom jag hade sällskap av min bror, som pratade på och distraherade mig från stressen i tunnelbanan. Stockholms central är en oerhört stressande plats för mig men tack vare min bror och mina vänner gick det riktigt bra och väl på tåget kunde jag slappna av med en bok.

Nu är det onsdag och jag har behövt sova cirka tre timmar extra per dygn sedan helgen. Jag begriper inte att mina vänner orkar gå tillbaka till heltidsjobb direkt på måndagen efter en sådan här intensiv helg, men det är väl det som är skillnaden mellan mig och dem.

Ingen skugga ska falla specifikt över [föreningens namn] på grund av min upplevelse. Det måste ha varit svårt att hitta platser på bra vandrarhem under en helg när ESC varit i stan, och det finns säkert en massa bra anledningar till att lägga en konferens mitt i centrala Stockholm.

Det som stör mig är att upplevelser som min är så osynliga i samhället. Alla vet att ramper och hissar behövs även om det inte alltid fungerar som det ska. Men om jag inte ens kan rättfärdiga mina behov inför mig själv, hur ska jag då kunna förklara dem för någon annan? Jag HADE ju kunnat vara ännu mer förutseende, planerat lite till, pluggat in Stockholms tunnelbanenät och karta utantill, haft en uppblåsbar kudde med mig, etcetera.

Men sånt behöver ni normfungerande  inte ens tänka på.

Jag var nästan som er en gång i tiden. Jag kunde sova fyra timmar och sen gå upp och vicka på en förskola. Jag var 22 och gick på adrenalin och livsglädje. Nu är det inte så längre.

Jag måste budgetera min mentala och fysiska energi i förväg och händer oväntade saker, vilket det alltid gör, tar den slut. Då står jag där. Men energin går faktiskt att fylla på igen. Ibland räcker några vänliga ord till att fylla på så att jag orkar lite till.

Något som också hjälper är att vara i sammanhang där det är okej att vara som en är. Jag testar gränserna med mitt eget beteende nu. Jag tillåter mig själv att ”zona ut” korta stunder istället för att konversera. Att fippla med småsaker och att ta ett litet skutt om benen vill göra det just då. Att dra ett tramsigt skämt. Att sätta mig på golvet om det känns bättre än att sitta i en stol.

Mitt önskemål: att alla konferenser ska ha ett lugnt chill-rum med kuddar och soffor.

Tack för att du läste ända hit ❤

#npf #funktionsvariation #psykiskohälsa #hållbaraktivism

Annons

En reaktion på ”Att vara aktivist och funkis

Kommentarer är stängda.