Social träningsvärk

Så trött i huvudet att det är en ansträngning att forma meningar. Jag har tillbringat en hel helg tillsammans med andra människor. Det var trevliga människor som jag i stort sett kände mig bekväm med. Jag hade roligt – men jag kände mig som ett barn som varit uppe för länge och blivit övertrött. De sista två dagarna har jag tillbringat med att försöka tillbaka till mina rutiner igen. Det är inte enkelt eftersom de är nya, sköra och lätta att falla ur. I mitt inre passerar ljud, bilder och andra intryck förbi som en ponnykarusell. Om jag behövde minnas någon detalj är jag nästan säker på att jag skulle kunna hitta den, stanna karusellen och undersöka närmare. Men jag orkar inte. Det är för mycket och för smärtsamt.
Smärtsamt? Jag hade ju roligt i helgen?
Ja. Men det lyckliga minnet är beroende av att jag inte undersöker mina intryck för noga. Gör jag det, kommer tvivlen. Jag hör samtalen jag deltagit i och börjar grubbla över vilket intryck jag gjort.
Har jag verkat konstig? Har jag gjort bort mig? Sårat någon? Gjort någon förvirrad eller obekväm? Jag vet inte, och jag har inte redskapen för att förstå vad som har hänt.
Jag intalar mig att allt har gått bra och att jag har framstått som lite udda, men rolig och trevlig. Några andra alternativ orkar jag inte tänka på. Jag vill gärna kunna fortsätta ha roligt med andra, och då kan jag inte tänka mina värsta tvivel fullt ut.
Den här efteranalysen tröttar ur mig. Alkohol mildrar den, eftersom minnena från kvällen blir mindre skarpa. Men nu minns jag allt med nya glasögon-skärpa, utan att veta om jag gjort något fel.

Annons